LÄNKAR

Unga berättare

Götabiblioteken

 

TIO SNABBA TIPS

1. Läs mycket

2. Skriv nåt varje dag

3. Anteckna allt du ser

4. Gör tankekartor

5. Samla idéer

6. Gör en struktur

7. Börja skriv

8. Låt andra läsa

9. Skriv om

10. Ha kul!

 

Dikter, noveller, reportage, copy eller låttexter?

Här kan du läsa vad andra har skrivit.

Vill du själv själv synas här på SQUOOSH? Skicka in din text till webbredaktionen. Kanske blir det just din text som blir publicerad?

Skriv direkt! »

Inskickade texter

Inskickad 131211
Äter tomten sina renar? av Randiga kniven
Läs
Äter tomten sina renar?
Det var en gång en ren Som hade ett hjärta av sten Han hatade tomten så hårt För han hade ej fått några klappar förra året Han tänkte minsann ge ingen Så han rövade bort tomten Om han inte fick några klappar Skulle ingen annan få det heller Men aldrig hade han trott Att sådan ilska inom tomten bott För herr tomte blev så rasande arg Att han förvandlades till en väldigt rund varg Han dräpte sin ren i ett enda bett Och började känna sig ganska mätt Från gapet droppade vidrigt slem Nu hade han ork att återvända hem Nu kunde han ge barnen deras klappar Som till deras besvikelse bara var grytlappar Men varje jul kan inte bli bra Speciellt inte om man tomten försöker ta
 
Randiga kniven raspberry
Inskickad 131028
Ute av Mig själv
Läs
Ute
Ute, kan man vara bara ute? Nej, varför inte? Bara därför inte.
 
Mig själv
Inskickad 131022
Leva av Linn
Läs
Leva
Gå gärna in på min blogg där jag håller på att skriva en egen bok! http://ett-liv-med-canon.bloggplatsen.se/
 
Linn
Inskickad 131019
Lampan, Tystnaden och ensamheten av Anonym
Läs
Lampan, Tystnaden och ensamheten
Tystnad för mig är som ett tomt rum, man har har ingen att reflektera med. Vad är livets mening när allt är så tyst? Just nu går jag igenom en kris av ensamhet. Jag finner ingen harmoni i min vardag, vad är livets mening? Ibland tänds ljuset och man mår genast bättre och har energi för att vilja göra något med livet, men tyvärr så den lampan för ofta nedsläckt. Det finns så mycket jag vill göra, resa, studera, hitta en kärlek, må bra. Men hur ska jag hitta dit när rummet är tyst, tomt, och mörkt som en vinternatt. Självförtroendet är något jag har förlorat på vägen i livet. Jag är bra på att dölja hur jag mår och känner, och kanske därför har jag utvecklat en falsk personlighet som jag använder för att klara av vardagen. När du väl sover så drömmer du om att du kan flyga, och mår sådär bra som du vill må i det verkliga livet, hmm vad vet jag? det var längesedan jag mådde sådär bra. Jag får mycket kärlek av både min familj och mina närmaste vänner, men ändå så saknas något/någon du ? Vem är du? Var finns du? Hitta mig. För jag vill ha den förbannade lampan tänd för evigt.
 
Anonym
Inskickad 131017
Ändrade planer av Linus
Läs
Ändrade planer
Det plingade på dörren. Satan också, han hade ju bara underkläder på sig. “Redan? Klockan är ju bara… Alldeles, alldeles för mycket!” tänkte han och reste sig upp så snabbt hans sega kropp bara orkade. “Jävla fantastiskt att fem minuter kan bli 55 minuter!” Han roffade åt sig de beiga byxorna och skyndade ut i hallen. “Åh nej, det hade jag helt glömt!” tänkte han och tog sig för ansiktet när han såg sin halvnakne bror ligga utslagen på soffan under ett berg av pizzakartonger och ölburkar. Det plingade en gång till. “KOMMER!” hojtade han och avlutade sin insvepning av brodern i den stickigaste filten och hivade ut hans lealösa kropp på balkongen bland snöhögarna. “Går det bra där inne?” hörde han hennes dämpade röst från andra sidan ytterdörren. “Ja, det går förjävla bra!” skulle han ha sagt men svarade med ett pipigt “Kommer strax!” “Hur kunde jag försova mig den dag då jag ska luncha med världens vackraste människa?!” tänkte han när han desperat försökte få resterna från gårdagens Star Wars-maraton att rymmas under diskbänken. Den röda skjortan låg fortfarande kvar på stolen. Med ett snabbt sniff följt av en grimasch konstaterade han att den inte skulle funka. Med en annan skjorta direkt från garderoben kammade han håret med fingrarna en sista gång och öppnade ytterdörren. Han välkomnades av hennes varma, leende ögon. “Busy morning ser jag” sade hon skadeglatt och nöp honom i näsan. “Ska vi gå?” Han flinade tillbaka, drog på sig jackan och stängde dörren bakom sig.
 
Linus
Inskickad 131017
Att komma igång med att skriva av Babianen
Läs
Att komma igång med att skriva
Ibland känner man inte för att skriva. Men då är det bara att göra det ända, för när man väl kommit in i det är det jätteroligt. Jag brukar mjuka upp med att skriva en rimmande dikt, så man får leka lite med ord. Det spelar ingen roll om dikten inte blir bra, det fungerar ändå.
 
Babianen
Inskickad 131008
Härdsmälta av K
Läs
Härdsmälta
Så mycket att göra men inget blir gjort jag fastnar i mitten när jag försöker göra allting samtidigt
 
K
Inskickad 131006
Ballet dikten av En liten bajskorv
Läs
Ballet dikten
Det här Anna Hon äger bara en kanna -Och en stekpanna En dag går hon ut till staden Och ser en affish som är till paraden Det är bara danser, streetdance, tango och ballett Ballet är ett bra sätt att få bort sitt fett Hon ser på sin mage den är knubbig och stor Nästan lika stor som på hennes egen mor En dag går hon till ballett salen Det ser ut som rena rama balen! Åren går och hon lär sig väldigt fort Tänka sig vad den här balletten för henne har gjort! Hon ser på sig själv hon är smal som en sticka Nu får hon plats med saker i sin ficka! Hon dansar hela dagen lång Till och med på TV, en underbar gång Hon tjänar massor med pengar, Nu har hon råd med sängar! Nu är hon inte så mycket sig lik För nu är hon alldeles snobbig och rik!
 
En liten bajskorv
Inskickad 131003
Blogg av
Läs
Blogg
kolla in våran blogg på www.särlaskolansmedia.se
 
Inskickad 130905
En dikt bara av Hannah/ honungsbiet.bloggplatsen.se
Läs
En dikt bara
Jag är ett hjärta och du är en mygga Jag trodde du älskade mig Nu suger du sakta livet ur mig Vad gjorde jag någonsin då dig?
 
Hannah/ honungsbiet.bloggplatsen.se
Inskickad 130903
Dikten om ett spöke av Babianen
Läs
Dikten om ett spöke
Slutet på sommaren var nära inpå Nakna träd stod kala i mörkrets kyla Det var kväll och himlen var grå När jag hörde någon yla Det var inte en varg dock en människoröst Håret reste sig på mina armar Det lät som någon som behövde lite tröst Jag gick dit fast det vred sig i mina tarmar På en mossig stubbe ett spöke satt Jag blev så rädd att jag andan miste Spöket grät så sorgset att Att mitt hjärta nästan briste Inte såg det ensamma spöket mig Ty jag bakom ett träd stod Jag hade gått fram dit och sagt hej Om jag hade mod Men jag tyst tillbaka mig leta Ut från den mörka skog Vad som spöket sörjde jag aldrig fick veta Ty jag fegt iväg bara drog
 
Babianen
Inskickad 130824
Beautiful av Ebba
Läs
Beautiful
Don’t cry because he broke you heart, smile because you now can find someone better that can love and respect you for the one you are and that the beautiful you deserves.
 
Ebba
Inskickad 130824
Förändras av Ebba
Läs
Förändras
Framtiden är spännande att tänka på. När man ser vad det blir av allting. När man tänker på vad som är nytt, och på det som aldrig kommer att förändras. Men oavsett hur annorlunda framtiden ser ut, så kan man inte låta bli att tänka; Hur har allt det här uppkommit? Vad berodde allt detta på? Vad har påverkat det? Kunde det blivit på något annat sätt? Självklart. Och egentligen, som svar på denna fråga är att det är du. Det är du som varje dag gör saker, säger ord, gör olika val och lever ditt liv. Och utan dig, skulle framtiden inte vara sig lik. Utan dig, tja... Vad hade hänt? Hur skulle allting se ut? Hur skulle alla må? Det är en fråga ingen riktigt kan svara på, men en sak är säker: Det är inte bara du som ser skillnad på allting annat, det är även andra som ser skillnad på dig.
 
Ebba
Inskickad 130804
Flickan och havet. av Esthersquire.devote.se
Läs
Flickan och havet.
Berättelse Hon satt på mossans mjuka matta och såg ut över havet. Det blåste, så vågor skvalpade upp över stenstranden, och solen sken på havet, så att det blev gyllene fläckar över den blå mattan. Hon suckade, och lät sommarvinden leka med hennes långa solblekta hår. Hennes kinder var fläckade av fräknar, och de stora havsblå ögonen var så otrolig vackra, men så fyllda med en inte alls väl dold sorg. Vågorna fortsatte envist med sin enformiga dans upp på stranden. Tröttnar det aldrig, havet? På att varje dag, varje natt, göra samma rörelser? Längtar inte havet någonsin efter någonting annat? Någonting annat bara. Hon undrade, ville tala med havet, som där nere dansade upp på stranden, för att fråga varför det inte gick iväg, för att sysselsätta sig med någonting annorlunda. Svaret på den frågan hade hon nog lärt dig i skolan, misstänkte hon. Men hon hade för länge sedan erkänt för sig själv, att det mesta från hennes skolgång inte fanns kvar. Flickan kastade en sista blick ner på den vackra utsikten som fortförande bestod av havet, och den branta backen ner mot det, och staden, eller byn som låg på väg ner mot havet. Gatorna var av kullersten, husen små, och i klara färger med mycket blommor. Hon sög in allt, inhalerade det i hennes inre. Flickan vände sig om, och vände in i tallskogen. Barren kändes mjuka under hennes bara fötter. De ville inte sticka henne, eller orsaka henne smärta. Hon såg på myggorna som svävade i grupper i solskenet som strilade ner mellan tallarnas barrbeklädda grenar. Hon log mot dem, sa farväl. Myggorna bet henne inte. Hennes hud skulle förbli oförstörd. När flickan kom ut ur skogen, vände hon höger, ner på en grusväg, som övergick till asfalterad väg. Hon tyckte synd om grusvägen, som fångats under asfalten, som aldrig skulle få se dagsljus igen. Grusvägen som var död mot sin vilja. Hon satte sig ner på huk, lade två fingrar mot hennes rosa fylliga läppar, och lade sedan fingrarna på asfalten. Hon kände grusvägens svar. Den log mot henne, och det gjorde henne lycklig. Hon hörde gällt prat. Två tjejer kom emot henne. De hade höga skor som de vinglade fram på i hopp om att ingen skulle märka hur svårt de tyckte att det var att gå i dem. De hade blekt hår, som var torrt och fnasigt, och ögonbrynen var som lätt böjda mördarsniglar. Flickan hajade till. Hon tyckte synd om dem. Så förstörda, stackars flickor. Tänkte hon sorgset. -Vad i helvete glor du på?! Fräste den ena. Orden var pistolskott rakt in i flickans hjärta. Hon vände sig snabbt om, och började hastigt gå ner för den branta backen ner mot bebyggelsen. Flickan undrade hur det skulle vara i denna stad. Många resturanger, konstaterade hon snabbt. Uteserveringarna var fulla med folk. De skrattade, och pratade lyckligt med varandra. De var omgivna av familj och vänner. Flickan kände ett styng av avundsjuka. Hon stannade ett ögonblick bara för att se på besökarna. Hon såg på dem. De såg så lyckliga ut. Hon sög in deras lycka, de glada ansiktena, förvarade dem i sitt minne. Några märkte henne. Vissa såg nyfikna ut. Andra kastade ilskna blickar, som för att säga: Detta är vår lycka! Försvinn! Vi vill inte veta av dig! Flickan vandrade modstulet vidare mot de vita klipporna närmare havet. Hon släntrade vidare genom staden. Solen kändes inte längre varm mot hennes hud. Hon skyndade sig. Ville få det överstökat. När hon kom fram till klipporna övergick asfalten till gräs. Hon började småspringa. Flickan ställde sig en bit från klippans kant. Hur långt kunde det vara? Ner till havets famn? Ungefär femtio meter antog hon. Hon såg ner på vågorna, som argt kastade sig mot de vassa stenarna som stack upp ovanför vattenytan. Vågorna var arga på grund av deras för alltid samma rörelser. De kastade sig ilsket mot klipporna, vrålade, och skrek på henne. Tvingade henne ner till sig. Ropade förtvivlat på henne. Vinden slet i hennes hår, och pressade henne närmare och närmare klippans branta kant. Utan rädsla tog hon ett steg fram. Hon stod precis på kanten. Hon kände sig befriad. Hon andades djupt. Drog ett djupt andetag innan hon klev rakt ut i luften. Luften ven när hon i otroligt hög hastighet föll ner mot vattenytan. Hennes blonda hår var en slöja efter henne, och den vackra sommarklänningen var vingar. Och precis när flickan träffade vattenytan, och hon hade dragit ett sista andetag log hon. Ett sista lyckligt leende för att hon äntligen var där hon hörde hemma. I vågornas för evigt trygga famn.
 
Esthersquire.devote.se
Inskickad 130715
Hur kunde du göra så? av Moa
Läs
Hur kunde du göra så?
Beskrivning: David Sand är en känd sångare. Berättelsen: "Jag fattar inte hur han kunde göra så emot mig." tänker jag. Jag ligger på mage i min säng med huvudet i kudden och gråter. Då klingar det till i min mobil. Jag tar fram den ur min ficka och tittar vad det är. "Du har ett nytt sms ifrån David Sand" står det. "Hur för fan vågar han skicka ett sms till sin tjej han gjorde slut med för en tre timmar sedan?" tänker jag med öppnar edelandet. "Kära Mine! Jag trodde inte du skulle bli så ledsen. Jag har legat på mitt rum sedan vi sågs -precis som jag tror du också gjort-. Jag har tänkt på att jag gjorde fel jag älskar dig fortfarande. Jag trodde inte jag älskade dig eftersom vi bråkat mycket. Men jag hade fel. Vi är bara 17 år gamla och älskar varandra. Träffa mig vid Kanal Caféet klockan 20:00 i kväll så ska vi prata Kram David!" "Vi är fortfarande en person. En person som 4-ever kommer att vara tillsammans. Vi har redan varit tillsammans i tre år. Jag kommer aldrig att glömma denna dag, den 15-de juli 2013! "Mine, jag vill förlåta dig för det jag har gjort." säger David "Jag vet. Jag älskar dig fortfarande. Men jag fattar inte varför du vill att vi ska träffas här när det är fullt av människor." säger jag med blicken fast på en av båtarna som åker förbi. "Vi är här för att jag vet att du älskar att vara här, eller?" "Jepp, kom till saken någon gång då, David!" "Javisst, jag trodde ärligt talat inte att du skulle bli ledsen.." "Men du älskar fortfarande mig och vill att jag ska vara din flickvän. Och du vill förlåta mig hur mycket som helst. Men det finns en sak du kan göra, David!" avbryter jag David. "Vad?" nästan ropar han och "Det var precis det jag skulle säga" mumlar han. "Köpa en stor kladdkaka till mig." säger jag och ler. "Vist kan jag det." "Tack" säger jag och så springer han iväg för att köpa en kladdkaka till mig. Han kommer tillbaka med en stor kladdkaka och säger: "Du vill vara mitt flickvän nu? Vill du följa med mig på en turné nu på sommarlovet?" "Jag vill både och" svarar jag "Tack så hemskt mycket, Mine!" "Du, kladdkakan var riktigt god! Tack" "Varsågod Mine!"
 
Moa
Inskickad 130715
Det skimrande ödehuset. Del 1 stöldgodset av Tora
Läs
Det skimrande ödehuset. Del 1 stöldgodset
Jag vaknade på morgonen av något som slickade mig i pannan. Jag öppnade ögonnlocken och tittade sömnfärdigt upp. En suddig brun-vit gestalt tittade på mig. Jag reste mig upp och såg till min förväntan att det bara var min hund Sita. Hon tattade nyfiket på mig. Jag klappade hennne på ryggen, glad över att jag har henne. Om hon inte fannns skulle jag aldtrig komma upp i tid på mornarna. Solen sken utanför fönstret och jag kände att det var dags att gå upp och börja dagen. Sita satt i vägen för mig, så jag lyfte bort henne ned på golvet. I spegeln såg jag mig själv, morgontrött och rufsig i håret. Men trots det att jag var så trött stakade jag till garderoben och klädde på mig. Ett pip hördes i rummet och för en sekund undrade jag vad det var. Men jag kom på att det bara var min mobiltelefon. På skrivbordet låg min mobiltelefon för jag laddade den i natt. Men naturligtvis behövde jag ju skriva in koden. - Vad var det nu igen? sa Leana för sig själv. Ja just det! sa hon och kom på vad det var. Plötsligt hördes ett prassel utanför fönstret. Jag kikade ut men ingen var där. Antagligen var det bara något jag trodde och tyckte det lät utanför. Jag struntade i det och tänkte på annat. -Koden ja, 1343- samma som till koden till dörren in i huset. Hur kunde jag glömma det? frågade hon sig själv. På inkorgen i mobilen stod det: Sms från: Jannea K. I sms:et hade hon skrivt så här: -Mamma sa att det var ok att jag kommer till dej. Kommer vid halv 10. FROM YOUR BFF JANNEA K. Å nej hon kommer om en halvtimme! Jag har inte ens ätit frukost än! Okej dags att skynda på. Jag sprang ut till köket och nästan slände fram filen ur kylskåpet. Ett till pip hördes från mobilen. Det stod: Var färdig när jag kommer vi skulle ju till gallerian som vi bestämde i går. / JANNEA K. JAg mindes att vi bestämde det igår och det var därför jag hade så bråttom. Vi skulle ju höra om prao jobb på Madisaens scear design Chlohtses. Vi behövde se perfekta ut för intevjun med Malissa idag. Idag på morgonen hade jag helt glömt bor det! Jag åt en skål med fil och sprang direkt till badummet. Först kammar jag håret. Sedan lockar jag håret och sätter upp det på sidan med lite hängande under av mitt långa hår. Jag kan absolut inte ha de här kläderna på mig så därfär sätter jag på mig min spets-och volang tunika och ett par jeansshorts med nitar. Till det tar jag som assecoar ett par diamant örhängen och så tar jag mina blommiga pumps. Jag tycker det passar för en cool stil för en åttondklassare. Men det är så skönt med sommarlov nu. Jag behöver en mycket frächare andedräkt, plus att mina tänder är hemskt gula, så det vore passande att borsta tänderna. Jag gick åter igen till badrummet. Efter det var jag färdig att gå till Madisaens scear design clohtses tillsammans med Jannea. Så jag tog på mig min jacka och stoppade ner mobiltelefonen i väskan och gick ut. Jag låste yterrdörren och väntade på att Jannea skulle komma. Vilken tur att jag hann! Jag hade känt mig som världens sämsta vän om jag inte hade varit färdig när Jannea hade kommit. Vi båda hade längtat till den här dagen. Men just det! Jag glömde säga hejdå till Sita. jag låste upp och skyndade mig in till Sita. -Sita! Kom jag går nu! Sita kom skuttandes ner för trappan . -Jag älskar dig, hejdå! Jag pussade henne på huvudet och gick ut igen. Jag låste efter mig. Jannnea kom gåendes över gatan. -Hej! redo att gå eller? -Visst, det är jag. -Bra, tur att det ligger så nära ert hus. -Ja om vi ändå får praoa där en vecka är det ju nära för mig att gå. -Föressten har de det bra Crister och Tiana i Norrland? frågar hon. -Ja mamma och pappa har en gammal vän som bor där som de hälsar på varje år. Men jag ville inte bli med. -Ja mamma och pappa har någon vän i Dalarna. -Kom här är det, sa jag och vi gick in till receptionen. -Vi har bokat en tid för praointervju med Malissa Andersson. -Era namn tack, sa en kvinna i svart skjol och vit skjorta. -Jannea Karlsson heter jag och det här är Leana Blue. -Vänta lite så ska jag se så ni är med på listan, jag kommer strax, sa kvinnan och gick in i ett rum. -Vilket ställe alltså! Det måste vara minst 10 meter till taket och har du sett trappan upp till övervåningen och har du kollat in alla läckra kläder! viskade Jannea till mig. - Ja se på den där glitter klänningen! viskade jag tillbaka. Kvinnan kom tillbaka och vi skärpte oss. - Ni är med på listan. För att komma till Malissas kontor tar ni bara trappan upp och till höger, sa hon och började bläddra i några papper. -Tack, sa vi och följde hennes beskrivning. Vi såg Malissa inne på sitt kontor och hon sa till oss att slå oss ned. -Hej tjejer, sa hon och skakade hand med oss. Malissa Andedsson, sa hon och pressenterade sig. Vi gjorde likadant. -Här på Madiseans scear design clohtses söker vi unga Tonårstjejer för att de ska få pröva och öppna sitt modesinne. Det här är nytt och jag frågar er en och en vad ni har för modetalanger och ert sinne för mode. Vi kan börja med dig Leana. Du kan ställa dig upp och berätta varför du just valt dessa kläder idag. Jag ställde mig upp som hon sa. -När man vill visa att något är viktigt för en som tillexempel det här så tycker jag man ska klä sig efter hur man bryr sig för och visa det. Därför valde jag idag att klä mig enligt mode. Äggvit spets med volanger passar bra till de silver glänsande nitarna. Just jeansshorts visar en lite tuff men ändå elegant stil. Men jag vill alltid sticka ut och ändå gå efter mitt eget mode. Och skorna ger lite av de sommar färgerna man vill ha för att visa att det faktiskt är sommar. Och mina örhängen visar lite av en dyr stil. Man kan blanda olika stilar som visar en enda stil. Det ger även en känsla för andra att visa att det är viktigt i modevärlden att sticka ut. Ja det var det jag hade att säga. -Jag är imponerad, tack nu är det din tur Jannea. Hon klev nervöst upp ur stolen. -Jag valde långskjol äh... för att det är skönt på sommaren. Jag tycker man ska klä sig bekvämt. Tillsammans med blusen får man en gullig stil. Jeansjackan passar med den oranga blusen och de glittriga klackskorna ger en cool look. Sedan satte hon sig ned. -Mycket bra. Jag gillar er mycket tjejer. Ni har känsla för stil. Jag skickar era resultat om en vecka. Lycka till! Sedan gick vi. När vi kom ut pratade vi med varandra. -Det gick ju bra! sa jag. -Ja faktiskt, men jag blev så nervös! -Men det blev jag också. Du kan vä sova över hos mig i natt och så kan vi fira att det gick så bra! frågade jag. -Det kan jag göra. Mår Sita bra efter vetrenärbesöket då? frågade hon. -Hon mår så bra att hon knappt tänker på sitt fula sår. -Så bra. Nu var vi framme och jag tryckte in koden. Vi gick in och möttes av Sita. Jag tände lyset och såg att tidningen hade kommit. Den låg på golvet. Jag tog upp den och läste högt några rader ur texten: Stölder har begåtts i Örnsvik och vi ber er låsa yterrdörrar och fönster. Polisen har än inte hittat någon misstänkt men de gör sitt bästa. Sttölderna har skett i olika hem i Örnsvik. -Vad hemskt! Precis här vi bor också! -Ja verkligen! Jag låser direkt, sa jag. Klockan var 15:00 och dagen gick i ett enda rus. -Kom så går vi till köket och tar något att äta. Jag tog lite av gårdagens rester och Jannea tog en pan pizza. Jag såg på medan hon långsamt åt sin mat. Efter vi ätit färdigt pratade vi länge. Sedan blev vi väldigt trötta så vi gick till badrummet och borstade tänderna. Jannea fick en tandborste som ingen hade använt som mamma köpt hos tandläkaren. Jag bytte om till pyjamas och bärde fram en madrass åt Jannea. Vi släckte lampan och vi somnade direkt. Men jag vaknade vid 4- tiden av något ljud. Jag väckte Jannea och berättade att jag hört något. -Det var säkert ingenting! Sov nu! - Men jag hörde något nerifrån vardagsrummet. Snälla, vi kan väl undersöka vad det var. Snälla! -Okej då men sen lägger vi oss och sover. Jag nickade till svar. Vi gick sömnigt ner för trappan. Jag tittade in genom dörren. Jag var nära att svimma när jag såg en skugga röra sig vid mammas smyckesskrin. Jag pekade för att visa Jannea men hon hade redan sett det. -Vad ska vi göra? viskade hon med panik i rösten. Skuggan försvann ut genom altandörren. -Vi måste följa efter honom! Jag sprang ut genom altandörren och Jannea följde efter mig. Vi sprang barfota och det gjorde väldigt ont i fötterna. Jag visste att han eller hon hade tagit mammas smyckesskrin. Skuggan sprang in i skogen långt in till ett ödehus. Månen sken på ödehuset och det såg otroligt vackert ut. Skuggan gick in i huset. Jannea kikade in i ödehuset genom ett fönster. -Det är fullt med TVapparater och datorer och smycken och en massa andra saker! viskade Jannea. -Det måste vara brottslingen du läste om i tidnigen. Han eller hon samlar allt stöldgods här! viskade Jannea igen. -Vad ska vi göra nudå vi kan knappast gå in i huset för då blir vi upptäckta, sa jag. -Vi kan inte ringa polisen för vi har ingen mobil och vi kan inte gå tillbaka för vi ser inget, snyftade hon. -Men.... du sov ju med dina vanliga kläder, ligger mobilen kvar i fickan? sa jag. Hon kände i fickan och i hennes ansikte blommade ett leende upp. -Den ligger där! -Men vad väntar du på! Jannea slog 112. En kvinna svarade. -Hej. -Hej, jag och min kompis har blivit rånade! Vi är långt in i skogen bakom huset på blommgatan 7. Vi är just nu vid ett ödehus. Skynda er! -Vi kommer så snabbt vi kan. Sedan la hon på. -De kommer så snabbt de kan. -Kom vi gömmer oss bakom busken därborta tills de kommer, sa jag. Efter en kvart kunde vi se män komma gåendes i skogen. Det var poliser. Vi gjorde oss synliga och pekade på huset. De gick in och efter en liten stund kom de ut med en man i rånluva. -Bra att ni ringde tjejer. Den här brottslingen har vi sökt. -Min mammas smyckesskrin har han rånat, sa jag. -Spring in och hämta det sa polisen. Jag sprang in och lika snabbt ut för det stod strax intill dörren. Följ med tjejer. Vi gick en bit och kom sen till en polisbil. -Sätt er i bilen så ska vi köra hem er. När vi kom hem till mig så berättade för två poliser vad som hänt. Dagen efter ringde de från polistationen och sa att brottslingen hade erkänt. De sa att han hade hört mig säga koden in i huset när jag var på mitt rum. Men nu var jag glad igen. Jag var i säkerhet.
 
Tora
Inskickad 130710
Tyna bort av ellen eriksson - ellenerikssonn.blogg.se
Läs
Tyna bort
Vi satt på cafeet där vi alltid sitter nuförtiden. Vid bordet med de omaka stolarna. Mira rörde långsamt runt i sin kaffekopp och de tre sockerbitarna som hon noggrant hade valt drunknade långsamt i kaffet. Det var alldeles tyst förutom klinkandet från hennes kopp och lite mummel från gubben med tidningen några bord bort. Utanför fönstret hade världen blivit sådär gul och i min väska hade jag tryckt ner min halsduk. Mira satt med hennes på än, i protest hade hon sagt. Men för vad vet jag inte riktigt. Vi sitter alltid här. Vid hörnbordet längst in. Där man har utsikt utöver ängarna och ser när det kommer tidningsgubbar eller när någon inte plockar upp bajset efter sin hund. Mira tittade upp på mig ibland. Hon hade den där blicken jag vet att hon har när hon funderar. ”Lova?” sa hon efter en stund. ”Mm” ”Just checking” sa hon. Och återgick till att röra runt i kaffet trots att det var färdigblandat för länge sedan. Men jag såg att det var något. ”Lova, jag tynar bort” sa hon då. Tyst så att man knappt hörde det. ”Bit för bit försvinner jag, och jag tappar liksom bort mig själv.” Sedan tittade hon upp och såg djupt in i mina ögon. Hennes gröna ögon virvlade där inne. ”Man försöker hålla kvar Mira”, sa jag nästan lika tyst. ”Man försöker hitta något att hålla fast vid” ”Allt känns bara så fel och hösthimlen vägrar bli blå. Tänk om jag inte orkar hålla kvar och tappar fästet. ” Jag tog hennes hand och lade den på hennes bröst. Genom huden kände jag hur ett litet hjärta dunkade där inne. ”Känner du?” Hon nickade. Hon såg så skör ut där hon satt. Som en vas gjord av tunnaste glas. Och just då hade jag gjort vad som helst för att hålla om henne. Andas in hennes luft. Synka våra hjärtan så att de slog i samma takt. Men runt henne hade hon byggt en mur. En mur jag inte kunde klättra över.
 
ellen eriksson - ellenerikssonn.blogg.se
Inskickad 130628
My love av Ebba
Läs
My love
I don’t care what all the other people are saying to you. I don’t care what they think of you. I don’t care about them at all. The only thing I’m caring about is you. Because you are beautiful, don’t listen to something else. If they don’t have something good to say to you, they don’t need to say anything at all. You don’t deserve them. You are worth so much more than that. You need something else. You need someone. Because, after all, it isn’t the outside that matters. It is the inside. And if your inside is shines, your outside will too. And your inside is so beautiful that I can’t describe with words. And your outside is just the same. It is sad that something so worthless as the persons that told you that you’re nothing makes you so upset. But I also thank them. Because they’ve just made you stronger. Stronger then you were before. And if you are strong, I can tell for thousands of miles that the smile you put on your face is real. And your smile makes me happy. I love you.
 
Ebba
Inskickad 130628
När du var liten av Ebba
Läs
När du var liten
När luften känns tung, som att du ska gå i väggen, går plötsligt glasväggen sönder, det var inte som du trodde. Faller du mot ödet precis som i sagoboken du läste när du var liten, som idag har gulnat i kanten och är lagom sliten. När jag läste den för dig drömde du dig bort, till en annan värld av en unik sort. I den världen var du kung, du bestämde över hela unionen. Men sedan kom de åren, och med rabatt på frustrationen. Den som förde dig neråt, till din låga punkt. Det var där du grät, där du lät tårarna falla. Men det var bara de glada stunderna du berättade för alla. Men hemligheten bakom denna värld var att det gick uppochned. Att man både skrattade och led. Men det var det du aldrig sa, men man förstod ändå. För vi har alla upplevt samma sak, och denna världen den kallas jorden.
 
Ebba
Inskickad 130628
Du är så vacker av Ebba
Läs
Du är så vacker
Du ger mig glädje, du ger mig tårar. Du läker det onda när det sårar. Du får mig att skratta, du får mig att gråta. Du får allt dåligt att ändå bra låta. Jag tycker det är konstigt att du inte ser, hur vacker just du är när du så fint ler. Du är pennan som ritar så fint, du är suddet som tar bort när någonting går snett. Du får allting som från början var fel, att bli rätt. Du är mitt hopp. Du är mitt solljus. När jag ser dig får jag ett rus. Jag får fjärilar i magen, du bryter nog mot kärlekslagen. Vad är ditt nummer? Kan jag ringa dig? Jag vill höra din röst, säga att jag älskar dig. Du är känslan efter regn, du är regnbågen man ser. Du ger mig allt, men jag vill ha mer.
 
Ebba
Inskickad 130628
Varför just jag? av Ebba
Läs
Varför just jag?
Samma ansikte i spegeln varje dag. Önskar att det varit någon annan än jag. Orden jag hörde, In i huvudet jag förde. Gud vad tunga de blev, De bara låg där och rev. Varför blev jag kär i dig? Du säger att du hatar mig. Men idag vet jag en sak, Vägen kan både vara krokig och rak. Även fast jag inte är bäst, Eller kanske inte älskad mest. När du är långt borta, När du inte här, Har jag själv fått inse, Att jag duger som jag är.
 
Ebba
Inskickad 130628
Bara du av Ebba
Läs
Bara du
Du är nära mig, din närhet får mig trygg. Jag njuter så av dina varma händer som smeker min rygg. Jag hör slagen från ditt hjärta. Om alla skulle höra det, så skulle ingen kunna känna smärta. Jag känner kärleken som finns i ditt bröst. Och ut kommer det som en djup, fin röst. Jag bara känner det på mig när du drar fingrarna genom mitt hår, att du bryr dig om hur jag mår. Men en sak jag tycker att du ska tänka på, är att jag älskar dig så. Och när vi på hästar vid den vackra solnedgången red, så tänkte jag - och tänker än, att jag bryr mig om dig med. Om tjejerna skulle veta vem du var, skulle de stå på långa led. Och det bara för att få i din brasa få slänga i lite ved. Och det endast för att försöka hålla dig så länge som möjligt vid liv, och hoppas att du inte dör på grund av ett enda riv. För risken för det är ju ganska stor, när tjejerna försöker få tag på dig med sina vassa klor. Men de kommer aldrig få tag i dig, för det jag vet är att jag för alltid kommer älska dig, och jag hoppas att du minst lika länge kommer älska mig.
 
Ebba
Inskickad 130628
En bästa vän som heter Linn av Ebba
Läs
En bästa vän som heter Linn
En tråkig dag som denna dag, borde det vart du och jag. För vädret här är grått och dött, men du kan få det återfött. För när jag tänker just på dig, hoppas jag du tänker på mig. Mamma säger att vi kan prata sen, men det hon inte förstår är att jag inte kan klara mig en minut utan min bästa vän. Och även om rösten på google översätt säger att du heter Lin, tycker jag att du är jättefin. Du har dina brister, det är lätt att förstå, men du har ju så mycket gott i dig, så det onda syns ju inte ändå. Och trots allt så är det ju insidan som räknas mest, men du är både på in och utsidan allra bäst.
 
Ebba
Inskickad 130628
En dikt av Ebba
Läs
En dikt
Gud som jorden är så när, som varje barn håller så kär. Du snälla hör min lilla bön, för natten än är ung och skön. Ty svala sommarblomsterbris, du får blåsa, just på ditt egna fina vis.
 
Ebba
Inskickad 130627
Författarinnan av Mickan
Läs
Författarinnan
Jag ville skriva en bok, men du sa att jag var en tok. Det är ingen idé, när du hånskrattar åt de´. Jag ville tro på drömmarna, men glädjen sprack i sömmarna. Du kunde inte tygla dej, när ingen ville tro på mej. Inspirerad av filmen Fame.
 
Mickan
Inskickad 130622
Jagad av elvis
Läs
Jagad
Jag springer på gatan som leder hem. Det regnar. Vattnet kommer igenom skorna. Det klibbar under mina fötter. Det stinker från alla pappersbruk. Jag är ensam på gatan. Jag hör en bil närma sig. DET ÄR HAN!!Hn har hittat mig! Jag hör hur mitt hjärta börjar pulsera snabbare. Nu ser jag bilen. Jag springer uppför trapporna. Jag ringer på dörrklockan. Den är kall. Lika kall som mina fingrar. Jag darrar. Jag hör tunga steg som kommer närmare mig. Uppför trappat kommer dom. Jag skulle bara vilja sjunka genom marken just nu men jag vet att det inte går. Jag skriker men det hörs ingenting. Jag undrar vad jag kan ha gjort för att förkäna det här. Nu blev det tyst. Jag hör inga steg. Jag känner små pustar mot nacken. Jag vänder mig om. Där står han. Han ler. Plötsligt känner jag mig inte rädd längre. Jag skriker åt honom men han värkar inte höra nåt. Jag sticker mina kalla o darriga händer genom hans ögon. Han fick inte en ända skråma. O med ens förstod jag. Jag drömmer. Morgon solen lyser i mina ögon. Det är varmt i mitt rum. Mina ängs gröna tapeter ser gula ut. Jag känner doften av rostat bröd. Mamma har gjort frukost. Jag går ner. Allt om äventyret är glömt. Jag drömde ju bara. Tur att det inte hände på riktigt. SLUT!!
 
elvis
Inskickad 130611
Katternas dikt om hemska ting av Babianen
Läs
Katternas dikt om hemska ting
Det finns två saker som små katter avskyr, Det ena är hundar det andra är vatten, De är saker katterna drömt om innan dagen gryr, Och det är inga goda drömmar, Vattnet det gör en så förskräckligt ren, Ingen katt gillar ju det, Och darriga blir katternas ben, För att hundarna skäller högt, Det är inte lätt att vara katt, När man går ensam ute i mörker natt. Här har jag slumpat. Jag har skrivit om en av bilderna, med tre bilder i, som finns på Squooshs hemsida:
 
Babianen
Inskickad 130606
Hur kunde du?! av Tova
Läs
Hur kunde du?!
Jag grät och grät tills tårarna var slut. Du hade gått för mer än en timme sedan. Jag var ensam, och det var mörkt. Jag reste mig upp på vingliga ben och stapplade fram över golvet fram till stereon som hade dånat tidigare, men nu var tyst. Jag undrade varför den inte hade exploderat. Precis som jag. Jag rasar sönder på insidan. Jag satte igång den. På hög volym. Jag ställde mig mitt på golvet och väntade på refrängen. Sen...sen var det som om det bara var jag existerade! Jag hoppade runt på golvet och sjöng med. Men jag undrade hela tiden: Hur kunde du?! Hur kunde du lämna mig?
 
Tova
Inskickad 130604
Jag är en babian av babianen
Läs
Jag är en babian
Bananer är gula De är icke fula För de är goda Jag är en groda Nej jag bara skoja Jag är en papigoja Eller en svan Jag är en babian.
 
babianen
Inskickad 130311
Fabian Pang och Sussi Flanell träffar kungen av Per N
Läs
Fabian Pang och Sussi Flanell träffar kungen
Kapitel 1 – Rätt våglängd - Adam petter 68, kom! - Adam petter 68 här. Berit blå, kom in! - Berit blå här, över! - Det heter inte ”över”! Det säger de i USA. Det heter ”kom”, kom! - Adam petter 68, du är en tråkmåns, öööveeerr… - Berit blå, vi kan inte ha radioförbindelse om du inte kan lära dig reglerna!!...hallå…berit blå..?.. - Du glömde säga ”kom” adam petter 68, över… Sussi Flanell sitter i hennes och Fabian Pangs trädkoja och pratar i en mycket gammal kortvågsradio från 1900-talet. Radion går på batterier och har en antenn som är en lång ståltråd som ringlar sig upp längs med en gren utanför kojan. Radion knastrar och låter gammal och Sussi har fått den av sin pappa som fick den av sin pappa någon gång på 60-talet. Den var köpt från ett företag som hette Hobbex och gick under namnet ”kortvågsradion CIA”. Det är egentligen två kortvågsradioapparater och den andra har Fabian Pang nu hemma i sitt rum, fyra hundra meter från kojan och Sussi Flanell. Eftersom Sussis pappa Mårten alltid varit så rädd om alla sina saker ända sedan han fick sin första napp var båda radioapparaterna lika fina som de var den gång de kom i en stor kartong som fick hämtas på postkontoret i Lindby. Det är coolt att prata i kortvågsradio. Trots att både Fabian och Sussi har mobiltelefoner är det mer spännande att höra varandras röster knastra fram genom gamla hörlurar som sprakar och ser ut som om de var hämtade direkt från ett museum. Det finns en snurra på den ena radion och den måste man skruva på för att hitta rätt frekvens eller ”våglängd” så att den som har den andra sändaren hörs. Sussi har radion med frekvensratten och sitter nu alltså i kojan och försöker komma på viktiga saker att säga. Fabian har huset för sig själv hela helgen. Han ska inte sova ensam utan hos Sussi men nu är han hemma och tycker att det känns bra att mamma Yvonne och pappa Urban är borta. De gick en square dance-kurs på folkets hus i Lindby i våras och blev så bitna att de nu är på en kryssning mellan Stockholm och Helsingfors, bara för square dance-par. Fabian tycker att det låter galet. När Sussi frågade hans mamma vad square dance var för något förklarade mamma det med att det var en sorts dans där flera par dansar precis samma sak samtidigt och där det finns en utropare som sjunger instruktioner om hur de ska dansa. – Ja, han rappar nästan, fyllde pappa i. - (skraaaap) Örnen är på inflygning – lägg ut fågelfröna, kom! Sussi känner inte igen Fabians röst i radion och begriper inte alls vad han menar med ”örnen”. Men hon skrattar förtjust, han har tydligen oanade talanger när det gäller att förställa sig. Sussi svarar, med mörk och, tycker hon själv, mystisk röst. - Låt örnen gira österut – fågelfröna har blåst bort. Och örnen är ett rovdjur, kom! - (Skraaaap) Upprepa, kom! - Låt örnen gira österut – fågelfröna är borta… har blåst bort, typ…kom. - (Skraaap) Örnen girar österut – passerar TTR19, kom Sussi tittar bort över kojans fönsterkarm och ser Lindbys lilla flygfält i kvällssolen. Flygplatsen måste vara världens minsta och den har bara en landnings- och startbana och ett litet, litet flygplatshus, stor som en korvkiosk. Det händer nästan aldrig att någon kör förbi på vägen vid flygplatsen och Sussi undrar när hon senast såg ett flygplan landa eller starta där. Plötsligt fastnar hennes blick på något märkligt. Först ser det ut som ett tåg som närmar sig i horisonten men när tåget kommer närmare ser hon att det är en lång karavan med mörka bilar som kör tätt, tätt intill varandra. Det är säkert 12 – 15 stycken och alla ser likadana ut. Utom en bil i mitten… Sussi kisar för att kunna se bättre…i mitten av bilkortegen kör en liten blå sportbil. Sussi älskar bilar och tycker att det ser ut som en italiensk Ferrari. - (Skraaap) Örnen har girat österut – passerar TTR22. Bekräfta riktning, kom! Sussi som glömt kortvågsradion helt hoppar högt när hon hör rösten i radion. Hon tycker att det är märkligt att Fabian kan låta så vuxen och annorlunda. Men nu har hon inte längre tid att leka radioleken. Bilkaravanen är mer intressant och hon har inte släppt den med blicken sedan hon först såg den. Hon lyfter micken, trycker in talknappen: - Lägg av Fabian! Du måste komma hit…snabbt!!! - (Skraaap) Repetera, kom! - Sluta, jag vill inte leka mer!! Stäng av och kom hit! - (Skraap) Repetera, kom! Nu börjar Sussi bli irriterad. Hon tittar på de svarta bilarna och vill inte leka mer med ”kortvågsradion CIA”. Kan han inte förstå att hon vill sluta? Sussi lyfter micken igen, trycker in knappen och ropar ilsket: - Stopp!!! I samma sekund händer något otroligt. Alla bilarna i kortegen tvärbromsar på exakt samma gång. Alla utom den lilla sportbilen som inte hinner med och kör rakt in i bilen framför. Det blir inte någon riktig krock utan bara en liten puff – de körde inte så snabbt så det verkar inte vara någon riktig fara. Sussi bara gapar – hon har inte sett något så konstigt, någonsin. I samma sekund hör hon Fabians röst från golvluckan bakom sig: - Varför svarar du aldrig? Jag har ropat och ropat men du måste ju leta upp frekvensen! Vad gör du egentligen? - Titta… Sussi Flanell pekar mot den långa ormen av svarta bilar som fortfarande står helt stilla. Den enda människa som syns är farbrorn som körde den lilla sportbilen. Han står längst fram och pratar med den som kör den första bilen. Fabian tittar på bilarna: - Vad har hänt här..? Det där ser ju helknasigt ut, vad gör alla bilarna här? - (Skraaap) Örnen har nödlandat på fältet. Skicka en brevduva med koordinater, kom. Sussi och Fabian stirrar på kortvågsradion och sedan på bilarna på vägen utanför, på varandra och sedan på radion igen. Försiktigt lyfter Fabian micken, trycker in knappen och säger: - Sätt örnen i fågelholken omedelbart! Nu! Alla de svarta bilarnas dörrar öppnas i samma sekund och minst tjugo personer i svarta kläder och med solglasögon kastar sig över farbrorn som står längst fram, lyfter honom och springer med honom tillbaka till den blå sportbilen där de kastar in honom och stänger dörren. Sekunden efter är alla tillbaka i sina bilar igen. - Wooooow… Fabian Pang och Sussi Flanell tror inte sina ögon. De har helt klart lyckats få in de här konstiga människorna på radion och nu kan de prata med alla solglasögon-människorna samtidigt. - (Skraaap) Örnen i fågelholken, nya instruktioner, kom! Nu är det Sussis tur att lyfta micken. Hon tänker ett par sekunder innan hon, med säker röst, säger: - Längs med vägen, 4 kilometer i er riktning, finns ett fågelbord…eller en korvkiosk… spring omedelbart dit och ät lunch. Återgå om 25 minuter…Lämna örnen i fågelholken…Verkställ!! Samtidigt som Sussi gormar ”Verkställ” som betyder ungefär ”Gör det” på militär- och polisspråk, så kastar sig alla de svartklädda solglasögon-gubbarna och -tanterna ur bilarna och springer det fortaste de kan längs med väg 28 och försvinner i fjärran. Sussi tittar på Fabian: - Kom! Vi springer ner och pratar med racerbilsgubben. Han sitter kvar för han har inte samma radio som de andra! Jag såg det när jag fick alla att stanna. Han var den ende som inte stannade när jag ropade ”stopp”. Kom! De kastar sig ned för repstegen och springer mot de övergivna, svarta bilarna och den lilla, blåglittrande sportbilen som fortfarande befinner sig precis i mitten. Sex bilar framför och sex bilar efter. När de närmar sig ser de hur bildörren öppnas och mannen stiger ur. Han är ganska kort, har en sportig jacka och jeans och ser lite rufsig ut efter den omilda behandlingen nyss. Fabian är först framme: - Hej!VemÄrDuOchVarförHarNiSåMångaBilarMedErHitOchVarförHarDuEnCoolare BilÄnDeAndra???? Mannen ser lite förvirrad ut när han ser de två barnen komma rusande. Han ser sig om och verkar undra var han är och varför. Sussi försöker, på sitt sätt: - Visst är det där en Ferrari 456 Modificata från typ 1999 eller 2000? Farbrorn tittar på sin bil med en kärleksfull blick: - Ja, en 456 Modificata är det faktiskt. Den enda som är blå som originalfärg. Från 1999. Du verkar duktig på italienska sportbilar. - Ja, Sussi tittar på farbrons bil med beundran i blicken, jag älskar sportbilar och kommer att bli tävlingsförare när jag blir lite äldre. Tävlar du med din bil? - Nej, inte med denna. Men jag har ett par andra som jag tävlar med ibland. Jag gillar också bilar och när det går fort. - Brukar du vinna? - Tja, farbrorn tittar på Fabian och Sussi och ler, jag brukar nog det men jag är rädd att de andra låter mig vinna. Åtminstone känns det så ibland. - ”Låter dig” ?!? Fabian tittar på farbrorn med stora ögon; Varför skulle de göra det? - Ärligt talat så vet jag inte. De kanske vill vara snälla…eller så är de överdrivet rädda om mig. Men, farbrorn ser sig om på de övergivna bilarna, såg ni vart mina vakter tog vägen? - Vakter? Sussi och Fabian stirrar på farbrorn med stora ögon: - Är du en skurk? Som är på permission från fängelset och måste ha vakter? Farbrorn skrattar glatt och grimaserar otäckt: - Ja, jag är en riktig skurk som bor i en fängelsehåla åååår efter åååår… han lyfter händerna, böjer fingrarna och hoppar bredbent framför dem: Uuuuäääähhh…. Barnen tittar med stora ögon och gapande munnar på det märkliga uppträdandet en stund innan de bryter ihop och skrattar högt. – Sluta!! Det där var det fånigaste vi sett.
 
Per N
Inskickad 130227
Vårskrik av K
Läs
Vårskrik
Solen skiner, snön smälter och bildar kaffebrunt slask på gatan. Jag trotsar kylan och öppnar det enda fönstret i mitt rum, sticker ut näsan genom fönsterkarmen och andas in den friska vårluften. En vattendroppe faller på min näsa. Jag tittar upp. Snön på taket droppar i takt med mitt hjärta. Dropp, dropp, dropp. Fåglarna kvittrar. Grannens bil sätter igång med ett brummande ljud. Jag öppnar munnen. Och skriker ett härligt vårskrik.
 
K
Inskickad 130214
Regnbågen i min blick av LS
Läs
Regnbågen i min blick
Den lyser. Det är allt som syns från början. Den lyser upp det som skulle kunna vara ett mörker, och reflekterar ljuset mot den skrovliga ytan över mig. Jag vet inte längre vad jag tänker på, eller vad jag ska tänka på. Färgerna fyller mitt synfält likväl som mitt medvetande. Den blåa ser plötsligt ut som en orm som slingrar sig ut ur glasbubblan innan den smälter ihop sig med den gröna fläcken. En rosaröd droppe täcker de båda. Om och om igen flyter färgerna ihop med varandra. När jag flyttar blicken följer färgrundlarna med. "Four", är den enda ursklijbara tanken på länge. Jag älskar verkligen den musiken. Jag har verkligen saknat lugnet som sköljer över mig. Lugnet som bara en regnbåge skapar, även om den inte syns mot en vacker himmel i horisonten. Regnbågen är ju rund egentligen, så den i glödlampan kan inte vara mer falsk än den efter ett regn. Och den här försvinner inte när jag vänder bort blicken.
 
LS
Inskickad 130204
Manga av
Läs
Manga
Jag älskar manga. manga kan vara en serie eller anime. manga är mitt liv. manga är best. massor av tecknade figurer. jag tycker om manga. exempel på bra manga naruto,mäster detektiven conan, inuyasha, another,high school of the dead,A channel. www.animehere.com
 
Inskickad 130204
själv i skuggan av .........
Läs
själv i skuggan
Jag är i sjukhuset. och hälsar på min vän. jag går hem klockan 12 på natten. framme vid hissen. trycker på knappen. öppnar dörren och tittar in i hissen. ingen är där. går in. någon ANDAS bakom MIG. tittar bak. ser min vän............hängande och död.
 
.........
Inskickad 130121
vem? av Anonym
Läs
vem?
Eld och mörker är mina vänner. Solen , ljuset och himlen är mina fiender. Kärlek och vänskap finns inte i mitt hjärta. Bara Ondska, lidande och blod får mig att leva. Vem är jag?
 
Anonym
Inskickad 130121
No Matter av Sara
Läs
No Matter
I am here ,but you are over there. Iam here , but you are on the otherside. I am Lonley without you , Alone in this cold night. But it dose no matter becaouse iam still with you. I am inside youre soul and you are inside mine. It dose no matter where we are becouse the love would never die. I am here, But you are over there. I am here, but you are on the other side, The otherside of the ocean. It dose no matter where I am I will alweys love you so .
 
Sara
Inskickad 130108
Rolig historia av Antanas B
Läs
Rolig historia
Någon: Ser att "Ingen" ramlar från taket! Ingen: Ropar hjälp, kan du ringa Polisen? Någon: Okej! "Han" ringer och säger att ingen har ramlat från taket! Polisen: Ome det är ju bra att ingen har ramlat från taket
 
Antanas B
Inskickad 130108
kärlek kan vara bra kärlek kan vara dålig men bra för mig.. av madelen
Läs
kärlek kan vara bra kärlek kan vara dålig men bra för mig..
jag är ledsen att jag håller min mun stängd tills du du är med mig och mitt ansikte täckt med sorg eftersom det är svårt att kyssa läppar som i går kväll nån annan kysste..<3
 
madelen
Inskickad 130108
du är så söt…. av helena
Läs
du är så söt….
Din vita ansikte glittrar dina svarta ögon får mig att svimma ditt blont hår är så fina dina rosa läppar är som mina.....<3<3 älskar dig beboo..<3
 
helena
Inskickad 121128
Kärlekshistorien mellan Taylor Lautner & Fanet. av TaylorLautnerFan#1
Läs
Kärlekshistorien mellan Taylor Lautner & Fanet.
Hej Felicia, det är Taylor här. Tack för att du låste in mig i ditt badrum. Du är den vackraste kvinna jag någonson mött. Jag vill komma ut nu, se dig i dina vackra ögon som jag aldrig sett och, lukta på ditt hår. Kanske få tillbaka mitt kreditkort, om det inte är slut såklart... Älskar dig Felicia. Taylor Lautner. (Humor...)
 
TaylorLautnerFan#1
Inskickad 121122
Moderatpankakan och Vänstervofflan av Sunshine
Läs
Moderatpankakan och Vänstervofflan
Moderatpankakan var ute och protesterade mot vänstervofflan.Vänstervofflan demonstrerade hur det skulle gå till i valet nästa vecka.De båda va övertygade om att just deras parti skulle vinna.De skulle pricis berätta om varför just alla i Gotteland skulle rösta på vänstern eller moderaterna.Men innan de han säga ett ord kom en skalbagge.Han var trollkarl.Han berättade att han bodde i ett tält på kullen över staden.Han undrade farför det var sånt oväsen i staden.Då berättade pankakan att de höll på att göra reklam för valet nästa vecka.Skalbaggen vart nyfiken och slog sig ner för att lyssna på pankakan och vofflan. vofflan började berätta: -Jag skulle vilja använda stadens pengar till att göra om det gamla öde huset till en teater. Det tyckte skalbaggen var en bra ide. sedan var det pankakans tur att berätta: -Jag vill lägga pengarna på fötter.Ingen av oss har fötter,men ändå så har vi en så fin skobutik. Det var också en bra ide tyckte skalbaggen. staden kunde inte ena sig om vem som skulle vinna. Då ställde sig skalbaggen upp igen,och sa: -Jag kan trolla så vår stad får mer pengar så att det räcker till både teater och fötter. Så trollade han.Staden hade nu både en ny teater och alla medborgare hade fötter att ha vackra skor på. Men pankakan och vofflan var inte nöjda,för vem skulle bestämma över staden? Då klev skalbaggen in i konflikten igen,och sa: -Detta kan jag lösa! Han svingade sitt trollspö runt sitt huvud tre gånger. När skalbaggen var klar med sitt trollande tittade vofflan och pankakan på varann och sa: -Vad har ändrats? Titta ut genom fönstret,sa han och gick sin väg.Skalbaggen såg de alldrig mer efter det. De båda tittade ut genom fönstret.Det de såg gjorde dem överlyckliga.Staden var delad i två delar,den ena blå och den andra röd. Det var så det gick till när finland och sverige blev två länder. Ni får tro vad ni vill men skalbaggen vandrar fortfarand genom världen med sina makalösa krafter. SLUT! =)
 
Sunshine
Inskickad 121117
Vad som får dig att våga tro. av charlievendela
Läs
Vad som får dig att våga tro.
Det var en solig dag i mitten av mars. Solen sken in genom fönstret – fick det att synas hur otroligt oputsat och smutsigt det var – och skapade en bred lysande vit linje tvärs över det ljusa parkettgolvet på Andreas kontor. Så det var litet besvärad och irriterat kisande som Kristallenskolans rektor hängde av sig sin grå yllekappa på kroken på insidan av dörren, satte ner sin svarta handväska i äkta skinn på golvet intill, körde ner de lika svarta handskarna i jackans främre ficka och gick över golvet mot sitt skrivbord. Genom fönstret såg hon några morgonpigga joggare som med hörlurar i öronen studsade fram lägst trottoaren på målmedvetna fötter och försvann in mellan träden i parken på andra sidan gatan. I glänsande, rosa skidjackor, med de blonderade håren bakåtdragna till lagom enkla hästsvansar som slängde hit och dit i takt med att de sprang. Det var en av anledningarna till att Andrea hatade våren så mycket och intensivt som hon gjorde. Det var nu alla sportmänniskors högsäsong drog igång. Det var varken för varmt eller för kallt, inte snö eller halka – perfekt väder att dra sig ut och springa i. Perfekt väder att bevisa för alla andra hur mycket bättre man var. Ett perfekt tillfälle för Andrea att känna sig ännu lite tjockare och få ännu lite sämre självkänsla än vad hon hade under vintern. ”Men nåväl”, sa hon för sig själv där hon stod framför fönstret – hon hade tagit de tre stegen dit utan att ens tänka på det, det satt som en reflex numera, efter de tio år hon spenderat här inne – medan hon försiktigt spände åt bältet som höll uppe den ljusgröna yllekjolen ytterligare ett snäpp. ”Jag är nog en rätt okej rektor trots att jag inte är supersmal. Det gäller bara att hoppas att Mollie Nelson inte är nästa års supermodell, lider av ätstörningar eller inte har fattat vad det är för klädkoder som gäller på en anställningsintervju.” Andra släppte gatan nedanför med blicken och återvände bort till sitt skrivbord, slog sig ner på sin ljusblå, specialbeställda och svindyra snurrstol och knäppte händerna i knäet. Såg den svarta minutvisaren på den närmast gigantiska klockan som satt på väggen ovanför dörren gå från 8.59 till 9.00. nu skulle hon komma. Hon som förhoppningsvis var Kristallenskolans nya matematik och naturorienteringslärare. Hon själv visste förmodligen inte om det, men hennes uttagning började nu. Andra mindes inte hur många hon hade ratat bara på grund av att de kommit tio minuter för sent till anställningsintervjun. Som lärare fick man helt enkelt inte lov att komma för sent till sina lektioner, punktlighet hörde till yrket och var något man behövde ha i sig redan från början. Vilket Andrea hoppades att man kunde ha som tjugofemårig och till Göteborg nyinflyttad norrländska. Hon tyckte inte om anställningsintervjuer. Hon tyckte inte om det faktum att behöva bedöma människor till sådan punkt och pricka på sådan kort tid. Hon tyckte inte om att behöva granska dem, vara vänlig och artig och trevlig och visa sig uppriktig och smart och ställa kloka och smarta frågor. Hon var inte sig själv på intervjuer, och hatade det faktum att hon på ett sätt avgjorde hela skolans framtid genom att anställa nya lärare. Som hon sedan stod till svars för om det gick åt skogen för. Det ringde på dörren. Andrea tog ett djup andetag och tyckte på den gröna knapp hon hade på sitt skrivbord som fick en likadan lampa att lysa på andra sidan dörren som i 'stig in'. Dörren öppnades, lika ljudlöst som vaktmästaren skulle se till att den gjorde, och andra vände sig sakta om i stolen medan hon tänkte, som alltid innan en intervju: 'Vackra unga människa som står där och ser på mig – Mollie Nelson – du har inte en aning om vilka enorma förväntningar jag har placerat på dina axlar. Lycka till med att få mig förstå hur väl du klarar att bära dem, fortsatt rakryggad utan att ge vika en millimeter.' ”Stig in du bara.” ”Tack.” Den runt 165 centimeter långa unga kvinna som stod på tröskeln nickade en gång på ett tydligt och bekräftande vis som fick det vitblonda, drygt axellånga och helt raka håret att falla fram från sina positioner bakom öronen, och hennes svarta och fem centimeter höga klackade skinnstövlar klapprade lätt mot golvet när hon tog ett par steg mot Andrea och drog igen dörren bakom sig med högerarmen. Andra granskade henne hastigt. Det här var alltså den hon fått ett mail från för en månad sedan. Helt nyexaminerad från universitetet i Umeå stod hon nu här och såg rakt på Andrea utan minsta rädsla eller nervositet men med respekt, i blicken. Klädd i ljusa, lagom åtsittande jeans, en vit tätt stickad tröja och ett längre halsband med ett silvrigt hjärta på silverkedja i höjd med naveln. Hennes ansikte var smalt och blekt sminkat, med ett knappt synligt band fräknar över den något uppåtgående näsan, ljusa, fylliga läppar, relativt stora, mandelfärgade ögon med tydliga svarta linjer runt. Ögonfransarna var lätt uppåtböjda och när hon nu blinkade och tog ett djupt andetag såg Andra att Mollie även bar ljusrosa ögonskugga. Hon sträckte fram handen, samtidigt som hon reste sig upp från sin stol. ”Hej, Mollie Nelson. Andrea Granlund heter jag. Trevligt att du hittade hit.” Hon fick en sval och säker hand i sin. ”Tack så mycket. Det är trevligt att vara här. På det som blir mitt livs första och förhoppningsvis också sista anställningsintervju.” Andrea log, gjorde en gest mot stolen mittemot hennes egen. ”Varsågod att slå dig ner.” Mollie gjorde så, satte sig rakryggad och ordentlig ned på stolen, korsade sitt högra ben över det vänstra och placerade händerna knäppta i knäet. Andrea fick lov att svälja flera gånger för att inte kommentera hennes hållning, för att inte skrika rakt ut det hon kände så starkt av i Mollies närvaro. Hon brukade känna en viss tveksamhet till det där med magkänsla och att anställa folk eller fatta beslut i största allmänhet på grund av en känsla – för hur skulle det låta ifall det kom ut, att rektorn på Stenungsund kommuns största högstadieskola anställde sina lärare på grund av en magkänsla hon tillfälligt drabbades av under intervjun, istället för att göra det på riktigt och som alla andra – men det här var verkligen annorlunda. Bara genom att titta på Mollie kändes det rätt, som att det var precis den här tjejen skolan behövde. Hon utstrålade någonting, hon var självsäker, lugn och trygg i sig själv, hon var rakryggad och stark och såg ut som en lärare. En modern lärare som visste vad hon ville och vart hon ville och hade ett mål med det hon gjorde. Andreas instinkter skrek åt henne att Mollie var någon hon senare skulle komma att vara stolt över att just hon lyckats fånga in och anställa på just sin skola. Men yrkeserfaren och kritisk som hon var, så sa Andrea ingenting om det. Hon bara nickade, slog sig ned på sin stol och vände på pappret hon hade lagt fram, på den ljusgrå, frostade glasskiva som låg över bordsskivan i silverek, harklade sig en gång och läste det som stod på raden högst upp, under kanten på sina ovalt formade läsglasögon. Hjärtat slog fortare än vad som var normalt för en kvinna i Andreas ålder, och hon kände sig mer positiv och spänd på att få höra Mollie prata och få veta mer om henne än hon någonsin gjort tidigare. Nu var det kul att vara rektor och hålla anställningsintervju, när hon faktiskt kände intresse och nyfikenhet på kvinnan mittemot och visste att hon ville ha henne, bara Mollie själv bevisade att hon hade det hon såg ut att ha, också. ”Du kommer från Norrland”, började hon, sakta och metodiskt. ”En liten ort vid namn Ensamheten. Det var ett annorlunda ortnamn måste jag säga. Sveriges bästa armbryterska kommer därifrån, inte sant?” Mollie nickade småleende. ”Jo. Det stämmer. Hon gick en klass över mig hela grundskolan. Och är förmodligen det enda och första folk tänker på när de hör ortnamnet.” ”Jag förstår”, nickade Andrea, läste vidare på pappret. Medan hon inom sig hela tiden bönade och bad att Mollie förstod vilken enorm chans hon hade här, att hon kunde få det här jobbet på trettio sekunder bara hon visste vad hon gjorde och följde reglerna nu. Det var nästan som att Andrea själv också kände sig nervös. Inte nervös för sin egen skull egentligen, utan för att det här abrupt skulle avslutas med att Mollie gjorde bort sig totalt och förstörde förtroendet Andrea kastat ut åt henne, och fick Andrea att skämmas för det hon tänkt och att inte för sitt liv förstå hur hon kunnat vara så dum att hon faktiskt trott något om den här tjejen. Så att hon skulle se Mollie lämna kontoret och gå över parkeringen nedanför fönstret, riva sönder pappret hon nu höll i handen, dra handen genom sitt lite för korta och lite för gråa hår och gnugga sig i ögonen med knytnävarna. Sucka och sluta ögonen, känna sig sådär förfärligt ensam och ond och tjatig igen, och förlora ytterligare lite mer av sitt förtroende för sig själv. Andrea ville inte det. Hon ville inte känna så. Hon ville ha den här tjejen, hon ville inte misslyckas igen, hon ville inte känna sig lurad igen, hon ville vara duktig och stolt och nöjd med att hon äntligen lyckats med något som först skolan framåt. Hon ville komma någon vart! Hon ville inte baras sitta där och inse att hon varit blind och haft fel ännu en gång, hon ville kunna visa att hon faktiskt visste något om människor. Att hon inte bara byggde upp något och började hoppas på något som sedan bara föll ihop som ett korthus framför henne ett par minuter senare. Hon ville verkligen inte pensioneras tio år senare och konstatera att det enda hon fått ut av att vara rektor var ett fullständigt förlorat förtroende för andra människor. Var smart nu, Andrea, intalade hon sig själv och harklade sig en andra gång. Mötte Mollies mandelögon på andra sidan bordet. Du kan det här, du vet hur man gör, du har väntat på det här så länge – så vad du än gör, så förstör inte det här nu. Snälla. ”Men du verkar föredra stortstan framför landsbygden eftersom att du valde att flytta därifrån?” ”Ja, så kan man se det. Adam, min sambo, blev varslad när från sin tjänst som civilingenjör på SSAB i Umeå, och blev erbjuden ett jobb här bara ett par veckor senare. Och vi hade väl alltid tänkt flytta, att det inte var på landet i Norrland som vi ville leva våra liv. Jag är ju helt nyexaminerad, har allt framför mig, och kände att jag inte kunde utvecklas och nå dit jag ville i Ensamheten. Livet handlar ju om det. Att komma någonstans. Bli någon. Byta skepnad i den man är, gå vidare och växa som människa. Och det tror jag att jag kan göra som högstadielärare i NO och matte, här utanför Göteborg.” Andrea svalde en gång. Kunde omöjligen släppa ögonen med blicken, men lyckades till sist bryta sig fri och vände på huvudet, tittade in i väggen till höger. ”Ja”, sa hon med en röst som nästan lät skakig, ”så är det nog. Och det är ju precis sådant man vill höra, när man sitter som rektor på sin hundratredje anställningsintervju och får in en flicka som har något man aldrig sett förut. Det är precis så man vill ha det.” ”Vad trevligt då”, sa Mollie, utan att le men väl dra lite på mungiporna. ”Sådant är ju alltid kul att höra.” Hon rodnade fortfarande inte. ”Inte för att jag vet hur jag ska tolka det, men jag antar att du inte menade det som någonting negativt.” ”Nej, verkligen inte. Varför valde du att bli högstadielärare, Mollie?” ”Därför att jag tycker om ungdomar. De har något ingen annan grupp i samhället har, de har en annan syn på livet än den vi vuxna har, de har saker man förlorar när man blir äldre. De vet saker, de behöver en chans, de behöver starka människor i sin omgivning som kan ge dem det. Och det har alltid känts som det jag ska ägna mig åt i mitt liv.” Andrea nickade sakta. Kände pulsen slå och hur det hettade i kinderna. Det räckte egentligen såhär. Mollie var hennes. De där orden och de där ögonen kunde lära även Andrea något. Något hon aldrig fått chansen att bli lärd om. ”Ja, det låter vettigt, jag kan inte säga annat. Och jag kan inte göra annat än att säga direkt att jag anställer dig till det här jobbet. Du har något jag aldrig sett någon ha, Mollie, och jag ser fram emot att även jag få chansen att lära mig något av en lärare som dig.” Mollie log ett bländande leende, reste sig upp, tackade och gick. Och Andrea gick fram till sitt fönster igen, såg henne gå där nere på gatan. Med självsäkerhet och stryka i stegen. En styrka utan dess like, som verkade kunna smitta av sig, och som nu gjorde att Andrea för första gången kunde känna sig nöjd med sig själv, och hon kunde inte låta bli att le åt tanken på vad de fjortonåriga killarna skulle säga när deras nya mattelärare kom gående i korridoren, snygg och ung och kaxig, och låta sig förföras av Mollie lika mycket som Andrea hade låtit sig bli.
 
charlievendela
Inskickad 121110
Just den mannen av Linnéa G, Julia H, Liw B och Thea B
Läs
Just den mannen
Skogen svalde henne, hon sjönk. Något stämde inte, paniken grep tag om hennes bröst och hon började hyperventilera. Kaninerna kravlade över hennes stela kropp och deras små svarta ögon lyste. Det var en skrämmande syn, hon skrek. Det var ett skrik som skulle få barn att gråta. Hon var rädd, hon erkände. Annars så hade hon varit den modigaste och mest iskalla personen, hon var inte rädd för något. Men nu... De kröp på henne, över henne, och hon kunde inte stoppa sig själv, hon var tvungen att göra det hon måste. Hon försökte sparka och slå för att få bort alla kaniner. Då dök han upp. Mannen som hon så väl kände igen. Ett skott, och det var slut.
 
Linnéa G, Julia H, Liw B och Thea B
Inskickad 121109
Orättvisa av Sara
Läs
Orättvisa
Alla tror att det är självklart.Imorgon ska jag åka med min klass till badhuset. Ingen vet förutom jag , ingen anar någonting. Jag vet att det är löjligt att inte kunna simma, alla andra kan simma för att de lärt sig i simskola när de var små. Ingen förstår att om man heter Mohammed och kommer från vietnam så kan man inte simma. Ingen har lärt mig och ingen har kunnat lära mig för att det finns hajar i vattnet. ingen förstå men alla kommer att inse det när jag hoppas i poolen i morgon.
 
Sara
Inskickad 121108
världen är upp och ner av sara
Läs
världen är upp och ner
Kvinnorna ska laga mat och ta hand om barnen. Kvinnorna ska få mindre betalt i lön. Kvinnorna ska inte få utöva tuffa sporter, de kan skada sig. Kvinnorna är svaga och behöver lätta arbeten Vill vi att vår värld ska se ut så här? fråga dig själv...........
 
sara
Inskickad 121108
Fångad i kärleken av Sara
Läs
Fångad i kärleken
Först var jag rädd. Jag var skräckslagen. Jag visste inte vad jag hamnat i eller hur jag skulle komma därifrån. Nu vet jag att det är omöjligt att ta sig ur. Jag är fängslad och förrvirrad och jag ser allting up och ner. jag visste det inte först men nu vet jag varför jag känner så här..
 
Sara
Inskickad 121102
förlorad ängel av Tova
Läs
förlorad ängel
Jag började falla. Fortare och fortare. För en sekund var jag inte medveten om vad som hände. Det kändes som att det var tomt runt mig, bara luften och jag. Det kändes som om jag stod still i luften. Jag blundade, för jag vågade inte öppna ögonen. DUNS Allt blev svart. Allt försvann, även min skyddsängel. Ängeln var inte där när jag behövde den som mest, den hade irrat bort sig långt borta från där den skulle vara. Kanske bort från denna värld...precis som jag...
 
Tova
Inskickad 121028
Ett vägval av Tova
Läs
Ett vägval
De mörka väggarna kröp närmare och omfamnade mig hårt. Det kändes som om mina fötter lyfte från marken, långsamt. All värme rann ur mig. All kyla. All kärlek, och hat. Nu fanns bara hälften av hjärnan kvar, eller i alla fall så mycket som krävdes för att uppfatta att jag under en bråkdels sekund kommer få svar på alla frågor som jag någonsin undrat. Ett. En sekund hade gått. Jag kände mig alldeles tom men ändå som en levande varelse. Mitt huvud var tvunget till att riktas uppåt för att se efter vad som hade hänt, för jag var helt säker på att jag hade svävat uppåt. Tomt. Där fanns inget längre. Det som förut hade varit ett mirakel hade försvunnit. Det var först nu som jag uppfattade att jag inte var ensam. Jag hörde röster. Det stod ett stort träd framför mig. På högersidan fanns en skylt där det stod "Hit". På andra sidan stod det också en skylt, men istället för hit, stod det "Dit". Jag reste mig upp och lirkade ut mina beniga fingrar ur trassel som de var inlindade i. Samtidigt började jag fundera, hit...eller dit?
 
Tova
Inskickad 121026
Annorlunda av Alexandra Gabrielsson
Läs
Annorlunda
Jag sprang gråtande hem. Det var tredje gången i veckan de mobbade mig. Allt hade förändrats sedan olyckan med mig och pappa. Jag hade varit på väg hem från skolan då pappa kom och plockade upp mig med bilen. Helt plötsligt blev vi påkörda bakifrån. Pappa klarade sig men inte jag. Jag slungades ut genom fönstret och landade med ansiktet först. Jag fick åka till sjukhuset. Under tiden jag var där försvann pappa. Han och alla pengarna. Jag och mamma fick flytta till en liten lägenhet. När jag kom till skolan första dagen ville ingen vara med mig längre. Jag fick massa onda blickar där jag gick. Jag såg inte ut som förut och var inte rik. Jag hade inget hår och ett låtsas öga. I grund och botten var jag ju egentligen samma person, men det märkte ingen. Jag satte mig ner en stund på en bänk och pustade ut. Jag tog fram min väska och tog upp mobilen. Jag hade ett meddelande från mamma: kom och ät maten är klar! Puss puss! Jag tog snabbt ner mobilen när jag såg Tiara komma. Min föredetta bästa vän. -Jag ser att du har fått mamsens gamla mobil. Eller oj förlåt jag menar mormors!, sa hon hånfullt. Sen sparkade hon till väskan så att allt ramlade ut. Utan ett ord plockade jag upp alla sakerna och reste mig upp. Innan jag sprang iväg gav jag henne en sårad blick. När jag kom hem sprang jag till mitt rum och lade mig på sängen. Efter en stund kom mamma in med en bricka med mat på. -Hur är det gumman?, sa hon och satte sig på säng kanten. Jag svarade inte. Jag var inte van vid att prata med henne om sådant det hade jag gjort med pappa., ja det är lika bra att jag säger det. Sa mamma sedan. Pappa har ringt! Det gjorde att jag satte mig upp med ett ryck. Är det sant! Vad sa han, vad sa han?! Mamma makade sig närmare mig och sa lågt: Han är i Kalledonien och han vill att du ska åka dit! Dagen därefter var jag tidigt på flygplatsen och väntade. Jag hade aldrig hört talas om Kalledonien men om pappa var där kvittade det. ”pling plong” passagerare på plan 35 air Kalledonien ska gå på nu planet väntar ”pling plong” Det är mitt flyg mamma hejdå!, sa jag medan en liten tår sakta rann ner på min kind. Hejdå älskling! Mamma gav mig en lång kram och en liten puss. Sen tittade hon på mig en lång stund och sa: jag älskar dig. Sen gick jag till flyget.
 
Alexandra Gabrielsson
Inskickad 121025
Kraft av Lilli
Läs
Kraft
Änglarna skänker oss hopp och tro De ger oss styrka att älska.......
 
Lilli
Inskickad 121025
Vilsen själ av Sara
Läs
Vilsen själ
Jag vet inte vem jag är längre. Jag har tappat kontrollen och fallit ända ner till marken. Aldrig har jag varit så främmande , så rädd och så förrvirad som nu. Det känns som hjärnan inte vill lydda mitt hjärta. Jag som var så stark förut , hur kunde jag tappa bort min själ
 
Sara
Inskickad 121024
När du ser stjärnorna är vi borta. av Victoria Hansson
Läs
När du ser stjärnorna är vi borta.
Jag kan andas. Jag kan äntligen känna den kalla luften fylla mina lungor och blomma ut i ett stort rökmoln mitt framför min röda näsa. Med svaga toner från hörlurarna går jag runt i en stor rock och sparkar runt löven som ligger utslängda på marken. De torra löven som har tappat all klorofyll och nu ligger där, livlösa och vackrare än någonsin. Jag håller om din hand lite hårdare, och frågar dig om du också tänker bli vackrare när du dör, där du ligger fallen med en helt annan färg på dina röda kinder. Medan vi går där, lovar du mig att vara vacker när du dör. Du lovar att du ska bli som löven, en glädje för de som uppskattat dig, och förmedla vackra färger bara för mig. Och en dag, göra om det. Men då med mig, från allra första steget. Det är mörkt och imman försvinner för min syn och jag kan endast anta att den finns kvar. Din varma hand sprider värme som når upp till mitt hjärta, och värmer precis lagom så jag inte ska huttra. Du börjar fråga om jag ofta tänker på sådant. Döden och hur allt på något sätt kan bli vackert. Jag svarar dig nästan viskandes, att det är sådant men måste göra, i en värld som denna. Som är så ful och ytlig. Du ler och säger att du förstår. Jag vet att du gör det, till vissa delar. Men du behöver inte förstå allt, för jag möter dig halvvägs. Jag vågar aldrig säga dig, att om du sakta försvann. Utan ett ord till mig, så hade jag känt mig så halv. Men jag, jag och mitt naiva sinne, säger mig att du stannar kvar. Och andas moln med mig, tills det en dag blir stjärnklart på himlen ovanför.
 
Victoria Hansson
Inskickad 121015
Mörkt piano av Tova
Läs
Mörkt piano
Underlaget var hårt, för hårt. Det var svart runtomkring mig när jag vaknade. Jag visste inte hur länge jag hade sovit. Jag var kall och yr. Jag hörde röster och pianospel. Jag tyckte jag kände igen låten som spelades. Jag slappnade av slöt ögonen och lutade tungt huvudet mot, vad det nu var jag låg på, och försökte minnas. Men istället för låtar drog en mörk skugga genom mitt huvud. Istället för avslappnad var jag nu kallsvettig och spänd. Mina händer knöts och så även min hals. Var befann jag mig egentligen?!
 
Tova
Inskickad 121014
Begravd i underjorden. av Milli!!
Läs
Begravd i underjorden.
Jag föll. Ner, ner. Mörkret som omgav mig fyllde mig av skräck och hat. Den bittra smaken av död och lik tog sig motvilligt in i mina dystra tankar. Mitt långa svarta hår föll som en slöja över mig. Mina kläder fylldes av ruttnande stank. Förskräckt upptäckte jag hur mina händer började smulas sönder, hur mina ögon såg rakt igenom min egen kropp. Hades i dödsriket hade fått vad han ville ha. Mitt liv. Mina tankar. Min växande rädsla.
 
Milli!!
Inskickad 121013
Jag vet att du hör mig! av ottolina
Läs
Jag vet att du hör mig!
Den kalla snön faller ner på dig medan du går längs den vita, folktomma trottoaren. Du kan inte se någon så långt ögat når. Kylan, och vinden som drar i ditt hår. Du stannar upp. Du kan höra mig. Du vet inte om du är ensam eller inte. Jag ser dig, men du kommer aldrig få veta om jag verkligen finns. Du hör mig, det vet jag. Jag vet även vad du tänker, jag ser hela världen, och vet att det finns en person som tänker på dig just nu.
 
ottolina
Inskickad 120828
OM av Sara
Läs
OM
Om du var havet skulle jag vara vågorna. Om du våre himlen skulle jag ha vingar. Om du var musik skulle jag va en sång. Om du våre en klocka skulle jag vara tiden. Om du var vinden skulle jag vara viderna men jag skulle inte vara något om du inte fanns.
 
Sara
Inskickad 120801
Vilsna tonåringar av Anonym
Läs
Vilsna tonåringar
Vem är jag? den frågan har alla ställt sig. Vem är jag ? är frågan många försöker finna svar på. I tonåren börjar hormonerna spela dig ett spratt och du gör allt du kan för att göra dig fri från dina föräldrar. Du känner att du är stor för första gången och är inte längre bunden till din moder. Det är i tonåren man lätt kan få ångest och oroa sig inför framtiden. jag talar nu för alla tonåringar att det är okey att känna sig lite vilsen för stunden för innan du vet ordet av kommer du in på rätt spår igen. Du måste acceptera vem du är och vara stolt över den du är och att du inte är ensam. Alla känner som du gör när man börjar utvecklas från barn till man /kvinna. Det är en tuff period som senare går över i en mer lugnare period. Vem är jag?. Bara du själv kan finna svaret. vem är jag?. sök din själ och fråga ditt hjärta, för ingen annan är som just dig. Vem är jag?
 
Anonym
Inskickad 120608
Fiskfontänen av mau^^
Läs
Fiskfontänen
Torget i London. Nötta läderskor mot pedalen i den gula taxin. Hjulen krafsande mot hård trottoar, fortsätter färdas mot centralen. Mängder av klackar klampar fram över gatan bredvid fiskfontänen. Fiskfontänen som slutat andas för länge sen, endast skorpan är kvar och de kruttorra orange rören, likt ett stelt skelett. Far fram på olika sulor och skaft, höga klackar med lack, liksom indigo blå mockasandaler. Torgets mark, byggd av sneda ojämna stenklossar. Blickar upp som felväxande tänder. Maskrosor och ogräs visar sig på dagen, sträcker sig mot solen, tänker inte låta sig klippas bort. Fontänen står kvar under åren. Generationer går förbi med trötta vader. Kvar på torget står en grönblek fontän, ty fiskarna aldrig dör eller torkar.
 
mau^^
Inskickad 120601
Utom tävlan, Bjärbotävlingen av JH
Läs
Utom tävlan, Bjärbotävlingen
Alla andra barn lekte som vanligt snällt och rart men jag var inte sån. Varför sitta med en fånig spade i någon sandlåda för att göra sand kakor när man kunde utforska världen, okej det var kanske inte riktigt hela stora jordklotet men lekparken och omgivningen runt den var tillräckligt stort för mig, liten och nyfiken som jag var. Knall gul, det var min favoritfärg och ifall mamma köpte någon annan färg på mina kläder så var hon tvungen att gå och byta ut den rosa klänningen mot de få gula kläder hon hittade. På min skolavslutning när jag var sex år så tvingade min mamma nästan på mig en vit klänning. Men lägg märke till att jag sa nästan, är du snäll .Bara nästan. Min stackars mamma fick springa till klännings affärn för att hitta något gult till mig. När jag stod på skolgården med min gula klänning med hela fem volanger ner till så hade alla andra barn ifrån min klass vita kläder. Det var lite pinsamt för t.o.m fröken hade vit klänning fast jag egentligen visste att babyrosa var hennes favorit. Men det försvann snabbt ur mitt minne. Det som fick dom vuxna i parken att skaka på huvudet eller sucka, det har jag faktiskt inte lyckats reda ut helt än. Kanske det var för min gula smak. Eller för att jag inte satt i sandlådan som alla andra barn så att de andra barnens föräldrar skulle kunna fota oss barnungar. Men det troligaste var nog ändå mitt uppdrag! Att veta allt om parkens hemligheter, klänga på bänkar, i träd och på staketet, leka att jag var en superhjälte, krypa under saker och allt vad en nyfiken barnunge kunde komma på. En gång när jag kröp under en bänk i lekparken hörde jag hur en tant sa till en annan tant brevid henne; Hu vale vad den ungen kryper. Smutsar ner sina gula kläder. Tänk vilken klädsmak hon har Men då kröp jag raskt fram under bänken och sa, ja jag nästan skrek : Ska det va tyst eller ska jag släppa ut grisesuggan!!!??? Jag hörde ofta ungefär samma meningar, om och om och om igen i parken men då kom jag rusande och det ända jag sa var bara; Ska det va tyst eller ska jag släppa ut grisesuggan!!!???
 
JH
Inskickad 120319
Självkänsla av Isabelle
Läs
Självkänsla

Hon  försöker  o vara snäll mot andra men de går inte det går inte alla ska va dumma mot henne . Hennes mamma kanske inte har råd me kläder osånt varje vecka som eran de vet vi inte ens jag för de vet bara hon o hon ska kunna gå som hon vill i skolan o vem som helst ska kunna va me henne . Ingen ska förändra henne för hon e sig själv o hon e så jävla stolt att hon vågar va de hon kanske inte har det bäst men hon är iafall en snäll person som folk borde vara vänne me hon är också en vanlig människa som inte haft de lätt i skolan . JA ÄR I MOT MOBBNING .Ja kanske sagt nåt dumt till nån nångång men inte mobbat nån o i bland skojar ja o om den personen trodde att ja inte skoja så säger ja förlåt o prata me henne för ja  hatar o se andra må dåligt men de finns inget ja kan göra elr finns det de är ingen som vet de ?


 
Isabelle
Inskickad 120319
Förlåt av GW
Läs
Förlåt

Förlåt för att jag är jag.
Förlåt för att jag inte är precis som alla andra.
Förlåt för att jag vågar.
Förlåt för att jag inte vågar.
Förlåt för att jag inte är du.
Förlåt för allt.
Förlåter du mig?


 
GW
Inskickad 120319
Jag finns av GW
Läs
Jag finns

Ni ger mig viskningar, viskningar ni inte tror jag hör.
Ni ger mig blickar, blickar ni inte tror jag ser.
Ni ger mig slag, slag ni inte tror jag känner.
Men jag hör, jag ser, jag känner.
Jag finns.


 
GW
Inskickad 120319
Mardröm av GW
Läs
Mardröm

Jag skakar.
Jag fryser.
Ingenting är verklighet.
Allt är en dröm.
En mardröm.
Jag vill bara vakna upp.
Nyp mig.
Väck mig.
Jag vill inte vara kvar.
Måste vakna upp.
Ur livets mardröm.


 
GW